Humterr

Om nationalism och vi och de andra

2014 års Nobelpris i medicin avser ”plats-celler” i den primitiva däggdjurshjärnan. Vi har basala neuromekanismer för att hantera om vi är ”här” eller ”inte här”, som i sin tur ger förutsättningar för att kunna definiera och avgränsa det tredimensionella rummet vi kan röra oss i. Något liknande gäller för dessa begrepp inom teoretisk fysik: ”place is a more basic concept than space” (Einstein, 1969). Hur fundamental är denna förmåga att skilja mellan här och icke-här? Alla däggdjur försvarar det egna territoriet, alltså ligger denna funktion tidigare än uppdelningen i dinosaurier/fåglar och däggdjur. Neurobiologiska mekanismer med en gemensam historia bakåt mot den katastrof som avslutade Perm-perioden inger respekt.

Enligt Ardrey (1972) är begreppet territorium inte något objektifierbart – det finns bara ”in the mind”. Denna ståndpunkt var typisk samma år (1971) som Lorentz fick Nobelpriset i medicin, den hade funnits så länge man sysslat med ekologi och den har inte ifrågasatts hittills inom ekologisk forskning. För c:a 25 år sedan fick jag kontakt med en Lundaforskare som skrivit ett lysande arbete om ”Human territoriality” – dvs revirförsvaret inom grupper av ett högt utvecklat och intelligent flockdjur (Malmberg, 1980). Jag läste boken med stigande häpnad och beundran. Biologism och social-darwinism kallades det inom vänstern – och det brännmärktes. Människan har nämligen ”lämnat biologin bakom sig”.

Lundaforskaren var givetvis marginaliserad. Han hördes inte i den massmediala värld på 1980-talet där bara 84% av journalisterna på den mest konservativa dagstidningen (Svenska Dagbladet) röstade på VPK, inom övriga massmediala organ var det ännu värre. Spelade det någon roll för massmedias verklighetsbeskrivning i termer av objektivitet och balans? Är det bättre nu därför att en stor majoritet röstar på Miljöpartiet och, om de kan, bor på Södermalm i Stockholm? Hmmm.

Vi är utpräglade flockdjur sedan 50 millioner år. Tillåtelse att få vistas inom ”mitt” territorium utvidgas därmed till att gälla ”alla ur min flock”. Alla flockdjur erkänner också sociala hierarkier vilket adderar en ytterligare dimension åt revirbegreppet. Med tillräcklig intelligens kommer allt mindre av beteendet att styras av nyckelretningar som utlöser fasta beteendeprogram, beteende kan ärvas på annat sätt än genetiskt till nästa generation. Detta är fallet redan för apor och definitivt för människoapor. Vi (och de) föds in i en kultur som har en historia bakåt och ger olika förutsättningar för framtiden. Någonstans i denna process föds också vår unika identitetsupplevelse, jag och andra, en del lika mig, andra olika mig. När vi kommer in på scenen (Homo Sapiens Sapiens historia bakåt är kort, 200 tusen år och c:a 10 tusen generationer, alla hade svart hud) då har den processen redan pågått länge. Genetiskt sett skiljer det några enstaka procent av information mellan oss och schimpanser och nästan ingenting jämfört med neanderthal-människor.

Som människor har vi en självreflektionsförmåga som driver oss att försöka förstå meningen med det hela, i samverkan med andra och helst på basen av abstrakta principer. När detta kan traderas i detalj utan förvanskning över många generationer via skriftspråk och antalet individerär tillräckligt stort tar utvecklingen ett språng – vi får förutsättningar för högkulturer. Hur lika varandra är dessa även när de saknat kontakt (sådana har uppstått oberoende av varandra, på alla kontinenter och vid många olika tidpunkter)? Är de lika måste det finnas basala strukturer i vår biologi som predeterminerar gränserna för denna utveckling. Det är de! Psykoanalytikern Jung kallade detta vårt ”kollektiva undermedvetande” som läcker upp till medvetandet i former av myter och riter, påtagligt lika mellan olika kulturer och är laddade med begrepp som får mening och gestalt utifrån begreppen revir och social rangordning.

Vad är ett samhälle? Är det helt enkelt summan av alla sociala sakförhållanden eller är det mer än så? Det är mer framhöll en av den moderna sociologins lärofäder, Durkheim. Detta ”mer” är transcendens – enligt samma tankeexperiment som filosofen Gilbert Ryle konstruerade. Du tar med en person som inte vet vad fotboll är till en match där du under spelets gång förklarar vad ni observerar och varför spelare och domare gör som de gör. När ni går därifrån tackar din gäst dig för ”lektionen” men det finns en kvarstående fråga: ”Var fanns lagandan”? Ditt svar: den är transcendent.

För anti-metafysiker är transcendens en styggelse. För vanliga människor finns laganda med samma självklarhet som stolar och bord, och nationell stolthet. Varje nation har sin egen. Vi kan inte låta bli att tänka så, i stort och smått. Det betyder inte (nödvändigtvis) att vi är bättre och de andra sämre – bara annorlunda. Skillnaderna ger oss ytterligare en källa till nationell stolthet: tävlingsaspekten, som i de flesta fall är socialt positiv (Finnkamp och efterföljande förbrödring). Nationer är inte statiska – en del trivs bäst hemma, en del är äventyrare. Ges vi frihet får vi migration.

I vår grekiskt-judiskt-kristna civilisation är individen viktigare än i alla andra traditioner – och den inriktningen utvecklades ytterligare under Upplysningstiden (1700-talet). Slutstationen i den utvecklingen är fortfarande filosofen Kants definition av mänsklig värdighet, beskriven i sin definitiva form 1797. Utan Kants argument är det tveksamt om den amerikanska och den franska revolutionen hade kunnat utlösas, och de motiverade 150 år senare införandet av begreppet ”brott mot mänskligheten” vars första implementering avsåg Nurnbergrättegångarna och därefter inrättandet av Haagdomstolen.

Kollektivisterna återkom under 1800-talet – filosofen Hegel bäddade för det, Marx levererade en genomarbetad version med social sprängkraft. Det finns något obehagligt antidemokratiskt i detta: distinktionen mellan den Allmänna viljan och det Allmännas vilja. Lenin fullföljde tankegången med sin analys av proletariatets diktatur och den demokratiska centralismen. Man föreställer sig ett samhälle som en kropp (korporativism) med ett huvud (ledaren). Enligt Hegel skapades ett sådan ledarskap genom deterministiska mekanismer (historisk nödvändighet) som ibland beskrivs orkestrerade av en allegorisk person (Världsanden). Så utformades ledarskapen främst i det fascistiska Italien och det nazistiska Tyskland. Det skiljer sig inte mycket från tidigare gererationers regenter ”av Guds nåde”, men det fanns ännu mer av romantisk regikonst: pompösa manifestationer av total nationell samling runt ledaren. Mussolini var kortväxt och skäligen korkad; Hitler var däremot den perfekta skådisen. När det blev allvar räckte det inte.

Lenin var mer hårdför och när han dog i förtid var ersättaren, en georgisk f.d. prästelev och bankrånare det värsta som kunde hända. Marxism-Leninismen var internationell, Stalinismen det mest imperialistiska och nationalistiska man kan tänka sig. Han blev galen (paranoia) i slutet av 1930-talet, men de påbörjade utrensningarna kom av sig när Hitler anföll Sovjetunionen 1941. Stalin prioriterade om till att leda det ”Stora fosterländska kriget” (låter mycket internationalistiskt). Vid Stalins död 1953 grät man i kapp på det kommunistiska partihögkvarteret i Stockholm. Det har varit svårt för partiet, även efter det senaste namnbytet då K ströks, att förklara sina tidigare ställningstaganden – den föregående partiledaren var stolt att han kallade sig kommunist, den nuvarande pratar förbi frågan.

En annan, historiskt lika blodig massmördare av den egna befolkningen, tog makten i Kina 1949, ordförande Mao. Hans ideologiska storhetstid inträffade under 1970-talet – på svenska universitet gällde det att ständigt ha med sig och gärna visa den lilla röda floskel-boken – betygen på tentorna blev bättre.

Vad krävs för att vi ska kalla något ”nation”? Så här tänker jag. Nationen/kulturen ska orkestrera en sammanhållen socialisationsprocess som ger förutsättningar för att en ny människa ska kunna utveckla sin sociala potential i följande tre avseenden.

För det första anknytning, dvs känslomässiga och intellektuella band till andra personer inom nationen, historiskt och här-och-nu, och till generaliseringar av viktiga gestalter i den nationella historien. Sociologen GH Mead skulle kalla dessa ”generaliserade andra” till skillnad från specifika andra, i ett Bach-oratorium är motsvarande gestalter ”allegoriska”, t.ex. Israels döttrar.

För det andra åtaganden, för egen del och för andras del. Jag ställer tillsammans med andra upp för det gemensamma bästa med det jag kan erbjuda. För att jag ska ha något att erbjuda måste jag utveckla min kompetens utifrån de förutsättningar jag har, fysiska och intellektuella.

För det tredje acceptans av och lojalitet mot gemensamma värden, regelverk och mål. Människor är som flockdjur utrustade med transcedenta (detta hemska ord igen) mentala representationer för detta. Ordpar som rätt & fel, gott & ont, skuld & försoning speglar denna dimension av specifikt mänskliga erfarenheter. De flesta av oss har ett jag-ideal, ett samvete, och en mekanism som självbestraffar oss när vi gjort något som strider mot jag-idealet: skam (andra föraktar mig) och skuld (jag är föraktlig). Bestraffningen består konkret av samvetsångest och nedstämdhet – obehagliga tillstånd som motiverar oss att inte göra om det vi gjorde. Det är inlärning via negativa konsekvenser. Förlåtelse är en social belöning som förstärker inlärningseffekten, på individnivå såväl som på samhällsnivå: välkommen-tillbaka-ritualer.

Vad har detta senare med nation att göra? Värden, regelverk och mål är nationellt/kulturellt specifika. Man föds inte med dessa, man lär in det under människans mycket förlängda barndom jämfört med andra djur. Det kanske finns transnationella värden som förtjänar att kallas naturrättsliga, men långt ifrån alla. När det gäller regelverk och mål (även med samma grundvärderingar) är det självklart att det finns skillnader. Flyttar man till en annan nation/kultur måste man revidera mycket i ens inre och ta till sig det nya (assimilation/integration). Alternativet är fortsätta att som förut (vilket blir en särkultur i den nya nationens perspektiv), antingen tyst (man äter sin surströmming utan att störa närboende), eller demonstrativt eller i värsta fall hatiskt.

Hur mycket särkultur tål en nation utan att det blir negativa konsekvenser? Det finns de som är obekymrade, konstigt nog personer som i andra frågor hänvisar till försiktighetsprincipen. De historiska erfarenheterna är förskräckliga så man kanske ska vara försiktig. Men det finns nationer där det gått: i Schweitz talar man fyra språk, det finns en viss etnisk heterogenitet, och man har inte bråkat med varandra under många hundra år, kanske därför att den representativa demokratins manöverutrymme begränsas av direkt-demokrati. Betyder det att invandrare är välkomna och behandlas väl? Hmmm.

Världens mest talrika folk utan land är kurderna. Det blev så när det Ottomanska imperiet brakade samman, och sedan dess har det varit konflikter i områden med kurdisk minoritetsbefolkning. Britterna svek 1925 araberna, som gjorde avgörande insatser i kriget mot detta imperium. Den Panarabiska stat man drömde om och som det fanns ett ämne till gick upp i rök. Antisemitismen i Europa ledde till ett inflöde av judar till Palestina som resulterade i ett krig 1947 som araberna förlorade. Många expatrierades – de som är kvar lever i det nuvarande Israel som illa sedd minoritet, utan status som urbefolkning. Sönderfallet av Jugoslavien demonstrerade än en gång att inbördeskrig är den värsta formen av krig. Kort och gott – man ska inte leka med starka och komplexa krafter och strukturer: varken inom-nationellt med social ingenjörskonst eller mellan nationer genom att rita raka streck på kartor. Ett samhälle/kultur (och en nation) behöver lång tid på sig för att utvecklas och bli stabil – det måste man förstå och inrätta sig efter. Alexanderhugg i form av revolutioner leder sällan till framsteg. Är detta kulturkonservatism? Ja, och den är försvarlig därför att det finns en linje från den politiska beskrivningsnivån, via socialisationspsykologi, neuropsykologi, etologi, evolutionsbiologi och ner till neuron-nivå: 2014 års Nobelpris i medicin.

Hur ser massmedia på detta i den dagsaktuella debatten i Sverige. På ledar- och kultursidor brännmärks nationalism i högsta möjliga tonläge, med ett undantag: om det gäller ursprungsbefolkningar. På sportsidorna är texterna i stället hysteriskt pro-nationella. Här finns ärkefiender på många nivåer som ska slås och spöas och äta sin skit och… Idrottslagen skaffar sig supporterklubbar som de ibland tappar kontrollen över när de hatar konkurrenter för mycket. Men man måste vara försiktig för utan ”apberg” (ståplatsläktare) tappar man dynamik och pengar. Även politiska partier har apberg och är tvungna att stryka dessa medhårs i viss utsträckning. En delförklaring till det ökande politikerföraktet är att man konstruerar motsättningar som inte finns och sedan skriker på varandra som tre-åringar i sandlådan, till applåder från apbergen.

Tillbaka till ledarsidorna. Man kopplar all nationalism med två pålitliga skällsord, fatjizm (om man stavar som det ska spottas ut ur munnen) och nazism, och hänvisar i nästa steg till de närmare en million idioter med tveksam begåvningsnivå som röstar på SD. Rasism och främlingsfientlighet är grunderna för partiprogrammet även i dag menar man men ledningen är listig, man döljer den verkliga agendan bakom neutrala värdeord och resonemang. ”Vi hjälper dem där, inte här, för då blir det mer för pengarna” är uttryck för just rasism och främlingsfientlighet. Logik? Hmmm.

Jag har valt att arbeta som obetald psykiatrisk barfotadoktor i Malmös undre värld. En del av mina patienter (några infödda svenskar, några invandrare) är hemlösa och får inga pengar från Soc som ens tillnärmelsevis motsvarar något sorts levnadskostnadsminimum. Den mest misshandlade har fått totalt 6000:- under åtta månader, han är tämligen avmagrad. Dessutom är han inte hemlös för han kan enligt Soc sova hos kriminella kamrater. Motsvarande behandling av en nyinkommen person som söker asyl skulle vara straffbar för myndigheten i fråga. I min tidigare funktion som landstingsanställd pratade jag och en kollega om att hyra en buss som kvällstid körde runt i Malmö och samlade upp hemlösa patienter med schizofreni. Men vi hade ju ingenstans för dem att sova. Sverige har numera det lägsta antalet psykiatriska slutenvårdsplatser per person i den civiliserade världen. Solidaritet borde börja hemma. Det gör den inte.

Men en del SD-sympatisörer är ju vettlösa – det måste väl säga något om partiets huvudfåra. 1922 motionerade socialdemokraten (och senare finansministern) Wigforss om tvångssterilisering av biologiskt undermåliga befolkningselement, en praxis som fortsatte under de följande 45 åren med i huvudsak s-regeringar. AFA och andra grupper inom den extrema vänstern röstar förmodligen på V. Några KD-väljare har sin ideologiska hemvist i fundamentalistisk kristendom med avseende på sexualfientlighet, kvinnans roll och abortförbud. Sammanfattningsvis – det finns apberg i alla partier och dessutom en hel del idioter. De har inte med kärnan i partiprogrammet att göra. Ju längre ett parti varit etablerat och verkat desto mindre utrymme finns det för apberget. Därför har nya partier (och partier som genomgått ett antal transformationer i närtid, t.ex. V och KD) mer problem av den arten. Finnessen med demokrati är dessutom att medelvärdet av olika extrema ställningstaganden hamnar i mitten, så vi har råd att vara toleranta.

Inom tongivande massmedia, vinklade genom den politiska snedrekryteringen och den ideologiska skolningen inom utbildningen (journalisthögskolor och socialvetenskapliga fakulteter) tycks man oförmögen att se diskrepansen mellan den deklarerade internationalismen och den faktiska svenska nationalismen. Vi är som nation världsmästare i internationalism (det låter motsägelsefullt). Vi demonstrerade detta genom att avskaffa nationaldagen.Tryck från medborgarna tvingade fram ett återinförande men vi vet fortfarande inte varför vi firar den. Vi ska bli bäst i en massa avseenden: Europas lägsta arbetslöshet 2020, flest medaljer vid det kommande skid-VM i Falun, störst andel biståndspengar. Hyckleri är en nationalsport i Sverige. Jag har bott utomlands i ett antal år, i ett land med sund och positiv nationalkänsla, och betydligt mindre av hyckleri och barnsliga intriger i allmänhet. Varför jag tvingades att flytta tillbaka? Elementärt: svensk skattelagstiftning.

Det vi ser nu – en exempellös tillväxt av ett nytt parti som har en radikalt annan syn på nationsbygge, invandring, integrationprocesser och möjligheten av multikulturella samhällen – vad är orsaker och vad är symtom. Den dominerande massmediala tolkningen är att det nya partiet har en listig ledning som framgångsrikt spelar på populistiska och främlingsfientliga strängar som alltid finns hos en liten del av befolkningen. De har modifierat budskapet så det blir aptitligt för större grupper av människor. De har getts utrymme att göra detta därför att det konventionella samhället inte informerat tillräckligt och på rätt sätt om sakförhållanden, nämligen att det inte finns några problem. Ser man det så är motpropaganda en målrationell åtgärd.

På senare tid har allt fler kunnat medge att det finns problem – nämligen integrationsprocessen som uppenbarligen inte fungerat på decennier i Sverige. Då är en målrationell åtgärd att underlätta sådana processer – men recept saknas och i den mån de alls finns måste man också hantera ambitionen att utveckla en multikulturell nation. Vi ska dela vissa värden men inte andra. Den förbättrade integrationsprocessen ska implementeras med samma årliga inflöde av invandrare, tio gånger mer omfattande än i jämförbara länder, hur det nu ska gå till.

Ännu har ingen etablerad debattör vågat påstå att invandringen är orsaken och SD’s tillväxtsiffror är ett symtom, moské-bränningar ett annat och det ökande antalet hatbrott ett tredje. Då är den målrationella åtgärden ett moratorium för invandringen i den nuvarande omfattningen, en storsatsning inom landet på åtgärder som underlättar integration, och mångdubbling av resuserna för hjälp i närområdet för de människor som måste fly från sitt hemland. Miljoner syriska flyktingar är på väg att frysa och svälta ihjäl under den vinter som nu börjat, de finns i Libanon, Jordanien, och Irak, länder som redan går på knäna med egna problem, bl.a. separatistiska och multikulturella sådana.

Så länge situationen ser ut som den gör lär det inte gå att övertyga den dryga halvmiljon normalbegåvade och vanliga människor som röstade på SD i senaste valet genom ”information” – det går inte i ett fritt land med fritt informationsutbyte. Fortsatt förnekande av problemen inom de sju ”demokratiska” partierna (vad gör SD ”odemokratiskt” – systerpartier sitter i regeringen i våra två skandinaviska grannländer) lär få en säker effekt. Snart sitter SD också i den svenska regeringen.

En kort uppsummering. Människor är territoriella. Sociala processer har en komplexitet av sådan grad att man inte kan räkna ut effekten av en viss åtgärd. Man får ta små steg i rätt riktning och under resans gång kontrollera att man närmar sig målet. Detta är kärnan i kulturkonservatism och det är en fullt respektabel hållning, förnuftsmässigt såväl som vetenskapligt. Dessutom är det en dominerande tradition även i dagens värld – man är varken avvikande eller i ett argumentationsmässigt underläge. Socialdemokratin valde just den vägen när det blev Branting och inte Zätha Höglund eller Hinke Bergegren som blev ledare. Med partisplittringen 1917 gjorde man sig av med stora delar av sitt apberg som blev Sveriges Kommunistiska Parti.

Är nationalism problemfri? Det finns risker med alla starka krafter och detta är en stark kraft. När vi anser oss bättre än andra, eller när nationer förgudas eller föraktas ligger kriget nära. Då bör man läsa Kant’s definition av mänsklig värdighet från 1797 och betänka att vi har ett gemensamt ursprung som ligger högst 60 tusen år bort (3 tusen generationer). Det är alldeles för lite för att Darwin’s principer ska hinna åstadkomma mer än marginella skillnader mellan olika grupper av människor, och särskilt lite när det gäller mentala egenskaper (samma egenskaper ger framgång i alla tänkbara kulturer – det blir inget urval och det kan biologiskt sett inte uppstå ”undermänniskor”).

I kulturkonservatismen ingår en försiktighetsprincip – en sammanhållen nation tål inte alltför mycket av snabba förändringar. Man tar till sig migration i bägge riktningar som möjlighet för alla att bli bättre – de som flyttar ut tar med sig ett värde- och kompetensbagage – de som flyttar hit gör detsamma. En nation som tackar nej blir statisk om den inte tillförs perspektiv utifrån. Om detta lär vi oss av historien. Av den lär vi oss också att mycket stora och snabba förändringar, där helt olika traditioner värdemässigt strider mot varandra, leder till konkreta konflikter och strider mellan grupper av människor inom nationen. Inbördeskrig är värre än alla andra former av krig. Multikultur är ett högriskprojekt. Det tål att diskuteras seriöst, inte via invektiv. Dagens massmedia tycks oförmögna till detta – våra valda ombud i riksdagen likaså.

Referens

Malmberg T. Human territoriality. New Babylon: Studies in the Social Sciences, 1980. The Hague: Mouton.

Varför jag skrev detta? Därför att jag sympatiserar med SD? Jag kan inte sympatisera med något parti därför att det är ett fixerat åsiktspaket – jag vill ta ställning i varje enskild fråga. Jag har med stort allvar och mycken möda försökt att skaffa mig så mycket lärdom om så mycket som möjligt så att jag ta ställning i enskilda frågor med tillräckligt intentionsdjup. Värdemässigt är jag Aristotelian (ondska är i huvudsak okunnighet) och Kantian (vi har etiska förpliktelser som inte är förhandlingsbara). Jag är som de flesta utrustad med medkänsla (gör det ont i någon gör det ont i mig) och min biologiska grundsyn är ett absolut skydd mot att sortera människor i kategorier: alla är individer med Kantiansk ”värdighet”.

Tre saker tål jag illa: dumhet/flockbeteende, hyckleri samt orättvisa. Därför skrev jag, mest för min egen skull. Det är skönt att blåsa ut ibland.

Sten Levander

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>